uppsalastudenten

23 år och med första egna lägenheten. Känner mig plötsligt väldigt liten, då jag inser att jag är så långt ifrån dem som jag älskar och dem som älskar mig. Blir tårögd bara jag tänker på det. Bitterljuv är känslan jag har. Har verkligen längtat efter att få en egen lägenhet. Men samtidigt känns det som ett uppvaknande att jag måste klara mig själv. Att vara själv. Det är viktigt att kunna vara bara själv, men just nu känns det skrämmande och nästan som att det väger på vågskålen till att bli till ett "ensam". Där det sistnämnda har en negativ klang. Men just i denna stunden väljer jag att slå bort denna tanke. - Nu bor jag själv.